Har sagt det förut och jag säger det igen. Sommaren uteblev tydligen år 2008.  Såå sorligt och så sant, tyvärr!!

Regnade så oerhört mycket idag att vi var tvungen att stänga banan. Iof inte mig emot eftersom jag fick åka hem och sova istället men ändå.

Upp tidigt imårn igen och jobba men sen är jag ledig ons, tors, fre!:) hitta på nåt då? Hör av er/dig.

Ska tvätta nån dag men det tar inte hela dygnet, kanske måste städa också ifall det råkar vara så att någon familjemedlem kommer på besök!:P

Men det får bli sekundära handlingar om nåt annat mot förmodan skulle inträffa!

Dagens citat: "Det finns inga järnvägar till framgång"

- Rolf Zetterlund

Är det verkligen säkert de? Något tåg man hoppar på kanske för en till det ljuva livet, om inte så kanske det finns god mat på tåget. Fan vad hungrig jag är nu! Kvällsfika blir således nästa uppdrag för kvällen.

//Signerat Sundberg

Ett Tårfyllt Antiklimax

Första häcken, blev den enda häcken för en av Sveriges folkäraste idrottare. Hon hade kämpat sig tillbaka från en säsong fyld med skador, och det var nu hon skulle visa alla som tvivlat att hon var tillbaka. Efter ett bra lopp i försöken fanns förhoppningar om en finalplats och kanske en medalj, men i semifinalen tog det tvärstopp för Sussana Kallur. Hon fick en bra start, kanske för bra menar experterna. Hon kom så fort fram till första häcken att hon inte han få upp benet ordentligt utan sprang rätt in i häcken, stöp framlänges, rullade fram på löparbanan, såg sina konkurenter springa mot mål och hon förstod att allt var över. Fyra långa år med målinriktad träning fick ett abrupt slut innan det roliga ens hade börjat.

Några minuter efter loppet anländer en tårfyld kallur till svt:s intervjuzon och har fullt upp med att hålla tårarna inne när alla reporters älsklingfråga dyker upp: Hur känns det? Vad svara man på det? tror reporten att man känner sig glad och tillfredställd just efter att man vart med om kanske sitt livs mest tragiska ögonblick. Eller vill man vara jävlig och försöka få henne att grina? jag vet inte, men det var nästan så att jag grät under den där intervjuen. Tycker så oerhört synd om henne och då menar jag inte bara den sportsliga biten, utan även att bli bombad av idiotiska frågor och desutom känna sig tvungen att måsta kunna besvara dom.

Nä ta bort reportrarna från arenorna, dom förstör mer än vad som tillför, tyck synd om Kallur som trots allt som hänt ändå ser fram emot OS 2012. Och jag tror att vi då kommer att få se samme svenska häcklöperska ståendes i intervjuzonen med tårar i ögonen igen, men då utav helt andra skäl!:)

// Signerat Sundberg