Ni får urasäkta lite, men han påminde om Ola Salo med sin förvisso klassiska hatt och sin vita halvtajta kavaj med mörka detaljer på. Lägg där till ett par slimmade jeans och ett hysteriskt engagemang så får jag istället för Ola Salo presentera, Håkan Hellström!

Jag har alltid hävdat att ingen människa kan tycka Håkan är bra första gången man lyssnar på honom. Han är svår, otroligt svår att få grepp om.. Då har jag ändå lyssnat en heeel del på karln. För mig har det krävts en åtskilliga rundgångar genom hans album för att borra mig in i hans texter och musik, men igår var det leverans att högsta kvalitet. Nya låtar blandat med gamla hits som blir till klimax för publiken, och hans närvaro är stundtals äckligt härlig och genuin. Jag beundras av artister som kan lyckas vara en del av sin musik och inte bara vara någon som framför låtar utan att egentligen förmedla någon känsla. Håkan förmedlade igår sina budskap och jag hoppas att han nådde ut till alla som var där. Jag berördes på många sätt och att Martinsson stod vid min sida fick mig att tänka tillbaka på gamla dagar framför pokerbord och tekoppar då han envisades med att spela Hellström trots att jag inte riktigt ville. Men kanske är det tack vare Johan som jag stod och ryste under "Nu kan du få mig så lätt". Isåfall riktar jag ett tack till dig och hand i hand bockar vi och bugar för gårdagskvällen och Håkan Hellström!

//Signerat Sundberg