Vissa tycker skidåkning är en jävla skitsport och tycker inte alls det är intressant att titta på. Men igår fick vi bevittna ett av svensk historias största idrottsögonblick när Marcus Hellner och Johan Olsson tar varsin medalj på dubbeljakten, guld respektive brons. En av mina stora idoler Per Elofsson står och gråter framför tv kamerorna och är synligt rörd över vad dessa herrar har presterat. Det var ett lagsammarbete i spåret som jag aldrig någonsin sett ett lag göra. Påminner lite om cyckling eller Formel 1 där man hjälper sin lagkamrat till framgång. Och Både Hellner och Södergren försöker verkligen få Johan Olsson att vinna efter sin utbrytning. Hellner och Södergren lägger sig först i klungan och bokstavligen bromsar upp resten av fältet för att låta Johan få sån stor ledning som det bara går.

Men till slut får ryssen nog och sätter upp ett fruktansvärt tempo och jagar ikapp Olsson som taktiskt nog hade dragit ner på farten då hade fick höra baktider om jagande klungan. Sista kilometrarna in mot mål är redan svensk idrottshistoria och Markus Hellner som legat och lätt följt med klungan avslutar med en magnifik spurt och vinner förkrossande stort om man ser till avståndet till mål. Och Johan Olsson som har åkt sitt eget lopp i 14 km kniper bronspengen och hela laget samlas i en stor gruppkram i mål och hade det inte varit för Södergren och Hellners laglojalitet, ja då tror inte jag det hade slutat på detta sätt.

Nu laddar vi för en rafflande hockeykväll/natt där tre landsderbyn skall spelas om man kan säga så!!

Come on!

//Signerat Sundberg