Tänk er när ni vet att er pojkvän/flickvän ska göra slut med er fast dom har inte sagt det än men ni känner att det är vad som väntar. Då får man ju en sån där obehaglig känsla i magen som inte alls är speciellt tillfredsställande.

Och precis den känslan har jag idag fast nu handlar det om ett sånt litet problem som om jag antingen skulle umgås med mina vänner, spela lite gitarr, äta en bit mat innan vi drar vidare på Lasse eller spela 2 perioder innebandy för att tränaren verkligen bad mig göra det innan jag sedan får stressa till konserten. Men grejen är ju den att det där med middag och dyligt är besämt sedan länge tillbaka och matchen kom nyss på tapeten men likförbannat så måste man ju svika någon. Jag vill jättegärna spela match men jag vill absolut inte svika mina kompisar och gå miste om förkvällen.

Men eftersom jag själv är tränare så vet man ju hur förbannad man blir när en spelare tackar nej av egentligen en anledning som inte är acceptabel.

Men jag tackade nej till matchen och jag mår oerhört dåligt pga det. Jag hade mått dåligt om jag tackat ja också men det gick nästan så långt som slantsingling. För i teorin hade jag som sagt kunnat spelat två perioder och sedan åkt direkt till konserten, men det hade blivit fel det oxå...

Och jag lever med filosofin att ska jag hålla med någon idrott då ska jag göra det fullt ut. Då är inte skola, jobb, sjukdom(om inte dödsallvarlig) vara något giltigt frånvaro och absolut inte äta middag med goda vänner. Men nu var detta bestämt sedan länge tillbaka och det var det som fällde avgörandet, och det känns som om jag har rätt att argumetera för mitt val med hjälp av den anledningen.

Men det känns inte bra.

Det var ju inte liten lose to lose situation så att säga.

Men jag tror att när väl söndagen blir verklighet kommer det att kännas bättre.

Ska umgås med de personer jag tycker om allra mest, jag ska få lyssna till låtar från min största musikaliska idol, Lars winnerbäck!

Detta får väl klassificeras som dagens I-lands problem!:P

//Signerat Sundberg