Utan att överdriva allt för mycket kan man väl säga att kylan är ganska påtaglig i dessa dagar. Mina planer om skidåkning raseras varje morgon när jag slår ett trött öga på termometern och jag börjar nu blir allvarligt less på detta.

ikväll hade jag planer på att krossa Wiklund i mjuktennis men kärringen har tydligen ont i tån så det  gick ju inte. Det får bli en annan dag helt enkelt.

Men nu när jag nyss placerat maten i magen så kan jag faktiskt tycka att det är relatvit skönt att sitta här i soffan istället. Dessutom är jag enormt trött eftersom min senaste natt bestod av ungefär en sekunds sömn, + - några. Förstår fortfarande inte varför eftersom jag var ofantligt trött, men tydligen vill inte kroppen sova ändå. Får se om vi lyckas bättre inatt.

Morgondagen startar med möte kl 8 på morgonen och avslutas med en dusch kl 22.45 då en innenbandyträning kategorin bättre än i tisdags har avverkats. Dock svider det att missa Martinez avskedsmiddag på biteline innan han tar sin vidriga kropp och flyr landet för några månader framöver. Turkiet, värme, bira, brudar och golf väntar min käre vän. Livet är ju inte ens lite rättvist...

Nu ska jag fortsätta plöja mig igenom Califroniacation och sväva iväg en liten aning från verkligheten.

Jag tror vi hörs! Häääj

//Signerat Sundberg

Så som jag hatat detta program kan ingen annan levande organism hata något, det kan jag i det närmaste skriva under på. Och nu är detta sorgliga program alltså tillbaka i tv-tablåerna. Men till skillnad från tidigare år så finns det en man i huset som om mina förväntningar inte är för höga kommer att göra att jag måste se alla avsnitt. Mannen som tog sågningar till en helt ny nivå. Jag pratar naturligtvis om Gnällbältets mästar, Det fria ordets fanbärare och allas våran Tobias Holm från Rekatochklart.se

Ska bli otroligt intressant att se hur han hanterar en MS sjuk mamma, en bi sexuell ungjävel, en transa, flertalet efterblivna ungdommar och en skön mästerkock från Götet.

Om han bara är hälften så rolig som han är i sin blogg så kan nog detta bli ganska underhållande även om tanken av detta program får mig att vilja spy!

Gårdagskvällen bjöd på en riktig kvalitetsmiddag hos Calan där lax av finaste kvalitet serverades tillsammans med perfekt kokta potatisar. Efter att diverser rusdrycker ramlat ner i strupen så tog vi taxi ner på stan i den annars så kylslagna natten. Blev ett snabbt på stop på Irisch och mötte upp med Martinez innan vi vandrade vidare mot stadshuset. En lokal vars avsaknad av folk skramlade tommare än undertecknads plånbok men ändå var det rätt trevligt på något vis. Enligt Jamal så pratade jag mer under gårdagskvällen än vad jag gjort sammalagt under det två år jag kännt honom och då tycker jag ändå min käft glappar ganska friskt i vanliga fall. Men jag älskar den där fantastiska formen man kan hamna i då allt är yberbra och roligt, men tyvärr är det inte varje kväll som blir så. Men igår vara det bra. Har för mig att Mcdonalds besöket vid halv 3 tiden var en riktigt höjdare, men det kanske bara var jag!:P

Givetvis skall det delas ut en ros efter en sån pass trevlig afton. Eller jag delar ut två kom jag på, och dessa går till damerna som stod ut med min aningen rubbade humor samt glappa käft och dessutom erbjöd sig att skjutsa oss hem. Det är då man trots allt ser att det finns hopp om mänskligheten. Och efter ros kommer ris, eller äre tvärt om.. Söndagen tar riset hur som helst. Den var okej fram tills 15 tiden men sedan dess har det endast gått utför.

Nu ska jag sova gott folk. Fast först ska jag tömma i mig en liter mjölk.

På återhörande!

//fishshotexpressen

Ja biljetterna är nu bokade och en dag som denna skulla jag rentav ljuga om jag inte säger att jag längtar ganska så mycket tills jag befinner mig i Thailand. Då gör det fan inget att det är 40 grader varmt i 3 veckor. Jag vänjer mig hellre vid det än vid -30 som termometern visar i just detta nu. Ska bli riktigt jävla kul detta och Höglin har hyllat detta land så otroligt hårt de senaste åren så man kan väl säga att det är upp till bevis. Riktigt skojigt att både Holmberg och Calan oxå hakar på. Synd bara inte chrille kunde joina oxå men vi får leva med det. Det ska bli riktigt intressant att se hur Calan klarar av solen och värmen där nere. Om han går ut naken i -30 grader och går 10 meter så rinner det svett om han. Om han vistas i solen mer än en sekund så får han 5e gradens brännskador. Så vi bör ska ta och finna nångon solskyddsfaktor 10000 om hans kropp skall klara detta.

Hörde att dom just nu spelar golf på sommargreener nere i Malmö... Gör vi det här?

Hur kan det skilja så ofantligt mycket på vädret. Är det rättvist de? Nej jag skulle inte tro de..

Idag har annars varit en helt okej dag får man lov att säga. Började med några forehands nere på lagunen där man pisskade upp Martinez och Håkansson några gånger om! :P Sen blev det jobb från 13-19 och sedan sovläge sen dess.

Men nu är dags för sömn tror ja. Viktig bortamatch väntar imårn då Fränsta skall besegras. Kommer bli tufft och hårt men jag har en bra känsla i kroppen. Får hoppas den finns där imårn oxå. Sen väntar laxmiddag på kvällen med goda vänner och sen blir det väl som det alltid blir. Fullkomlig vevning av diverse läckerheter. Syns i vimlet!

//Signerat Sundberg

God kväll!

Är nyss hemkommen från kvällen innebandyträning som jag tycker gick riktigt bra för en gångs skull. Vi har en otroligt viktig match på lördag då vi tar oss an Fränsta på bortplan. Är sjukt taggad inför detta och jag hoppas med positivt utfall men det blir tufft.

Gårdagen bjöd på kvalitetsfotboll när Arsenal tog emot Barcelona i den första åttondelen av CL. Matchen bjöd på offensivt spel rakt igenom precis som man kan hoppas på där dessa två otroligt spelskicklaga lag möts. Riktigt roligt att Arsenal lyckades vända 0-1 underläge och tillslut vinna med 2-1. Hade kännts ganska dött om Barca fått med sig en seger ner till returen i Spanien. Nu tror jag ändå att Messi och co reder ut detta och vinner med ett par bollar där nere men det blir ju iaf match av det hela.

Sen läste jag något mycket märkligt i Sportbladet senare den kvällen. Någon krönikör eller var det var uttalade sig med ungefär dessa ord: Detta är det mäktigaste som har hänt sedan Liverpools 0-3 vändning mot Milan i CL finalen 2005. Då börjar direkt min hjärna att fundera om denna människa legat nerfryst eller befunnit sig ljusår från världen sedan dess. Menar han på allvar att han inte sätt något mäktigare än detta? Då måste han haft en tråkig 5 års period. Vända 0-1 till 2-1 händer ungefär varje dag i fotbollsvärlden. Men okej att det är mot Barca man gör det men Arsenal är ändå så pass bra att det liksom inte är så otroligt märkligt kan jag tycka. Däremot att Liverpool vänder 0-3 till 3-3 för att sedan vinna på straffar och det i en CL final. Det känns liksom som att det är av en liten annan klass. Men alla tycker vi olika.

Nu ska jag ta och somna till nåt avsnitt av Californiacation och hoppas att man vaknar upp som Hank Moody imårn. Dryg, arrogant, vidrig och alldeles alldeles underbar.

Imårn väntar tennis på morogon så jag rekomenderar att Martinez och Håkansson har regnrocken på sig, för här ska det pissas rejält!

Snön bara vräker ner över den här stans tak...

//Signerat Sundberg

Det tar emot, det svider nåt så förbannat och det skär som knivar i hjärtat men nu är det över. Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna lägger skridskorna på hyllan och inte ens jag kan längre hoppas att #21 kommer att glida ut på isen i någon tävlingsmatch igen.

Detta är en glädjens dag för många men för alla idrottsälskare kommer den här dagen, den 14/2-11 att förknippas med sorg och vemod. En av världens främsta hockeyspelare och dessutom en av världens bästa fotbollsspelare lämnar sina scener för gott och man kan inte annat göra än att gråta, ligga i fosterställning och hoppas att man imorgon vaknar upp och inser att detta åter bara var en av många mardrömmar.

Jag sitter just nu och kollar igenom mina gamla hockeykort och finner ett 10 tal bilder på Foppa som jag antingen fått i något paket eller bytt till mig. Ni ska veta att det inte var lätt att byta till sig bilder på Peter. Redan för 15 år sedan var han ytterst populär och eftertraktad. Jag letade fram en gamal keps där foppas autograf pryder insidan men det enda jag får ut utav det är ännu mer tårar..

Presskonferensen var fin och han grät! När han fick frågan om vad han hoppas att Avalanchefansen kommer att minna mest så får han otroliga svårigheter att få fram orden. Han berättar att han hoppas att dom minns att han alltid gav allt där ute på isen! Oavsett läget i matchen så gav han alltid allt. Det vill han att dom ska komma ihåg och då brast det för mig med. Att se en superstjärna gråta över sina bedrifter och minnen är bland det finaste jag vet.

Men det är otroligt tråkigt att höra att han slutar av anledningen till att han känner att han inte kan försvara sig själv där ute och det måste svida så oerhört hårt i honom. Att han efter 25 fotoperationer fortfarande inte kan få det att fungera. Om jag mår dåligt nu, hur fan ska han må då?

Jag har läst alla artiklar som överhuvudtaget finns att få tag i om denna man. Jag har sett vartenda klipp som finns att tillgå på nätet. Jag har följt varje match han spelat på ett eller annat vis och jag har sett upp till Peter som om han vore någon slags Gud. Jag har alltid funderat vad som fått mig att känna som jag gör. Det har funnits massor av bra hockeyspelare som har varit nästan lika bra men det är något speciellt. Jag kan fortfarande inte, efter nästan 20 år tala om för mig själv varför det var just han som fick ett sånt stort utrymme i mitt hjärta.

Min kärlek till Foppa föddes nog på allvar efter straffen i Lillehammer, precis som för många andra. Jag satt på golvet med mamma med kuddar för aniktet och vågade inte titta. 8 år var jag då men jag minns det som igår.

Hela min barndom har väggen på pojkrummet varit täckt av affischer på Foppa, jag klippte ur tidningsannonser och sparade i plasfickor. Det enda jag aldrig skaffade var en tröja. Det ångrar jag bittert idag men jag kommer att göra det. Var så säker!

Chrille hade ett Sega när vi var yngre och jag var alltid Colorado för där spelade ju Foppa. Jag har säkert spelat 30 säsonger och han hade ju den där superfinten om man tryckte på startknappen vilket resulterade i att Foppa gjorde ungefär 400 poäng per säsong. Kanske vare nästan fusk men jag brydde mig inte, det gick ju bra för Forsberg.

Jag har träffat Peter en gång i mitt liv. Det var på Öjestrand och han var där och spelade kändisgolf. Jag gick med i hans boll och på första utslaget slog han bollen till vänster in i en skogsdunge. Jag gick med han dit och letade efter denna boll som jag aldrig letat efter någonting. Jag fann den tillslut och han blev glad och sa tack! Så stolt har jag aldrig varit någonsin!

Så nu vill jag bara tacka och ta farväl av en av de största någonsin alla kategorier, iaf för mig. Jag hoppas att framtiden tar lärdom av Peter och hans enorma vilja och kärlek till idrotten.

Nu ska jag ska strax stänga av datorn och krypa ner i sängen men först ska ska jag se det här!

"Det känns som att någon har stulit godiset från mig. Jag hade kanske kunnat hålla på längre. Det känns tråkigt att jag måste avsluta karriären utan att göra det på mina egna villkor" - Peter Forsberg

Så tack för alla minnen, alla leenden och alla tårar!

För mig kommer #21 alltid hänga högst av alla tröjor i taket!

THE END

//Signerat Sundberg

Ja vad detta inlägg kommer att handla om är väl inte speciellt svårt att lista ut..

Med gråten i halsen och med tunga tårar rinnandes ner för kinden ska jag iaf försöka sammanfatta det som ikväll kommer att ske. Varför jag skriver så mycket om Peter vet ni ju att det är pga av min kärlek till honom men oxå för att att jag senare i livet, när som helst gå tillbaka och läsa det igen! Jag vill konservera nostalig och minnen och internet är den bästa platsen för det...

Det är alla hjärtans dag idag för de flesta men jag som aldrig varit något fan av denna dag är är det givetvis inte heller idag. Mitt hjärta blöder som det inte har gjort på länge och jag vet att det är svårt för många att förstå men det är så det ligger till.

Minnen över nästan två decenier rusar kors och tvärs runt om i huvudet. Alla gånger man lekte att man var foppa på gården då det spelades bandy, alla gånger man grät av lycka när man fick ett hockeykort på sin idol och alla fantastiskt idrottsminnen som han har gjort oförglömliga.

Hans lagkamrater i Colorado förstår ingenting och inte heller huvudtränaren och absolut inte vi som sett det två matcher han har spelat. Han har som Duchane säger absolut ingen anledning att avbryta sin comeback av idrottsliga skäl och det tycker inte jag heller. Utan det måste var något annan som ligger bakom och det är så sorglikt att jag inte finner ord. Han bevisar för alla att han klarar av detta spelet fortfarande även om han själv som vanligt tycker han är världelös. Men kanske vill han vara bland de bästa av alla. Kanske räcker det inte för Peter att vara en topp 50 spelare i NHL. Jag vet inte hur tankarna går hos han och just nu är jag bara förvirrad..

Man ska väl aldrig säga aldrig men nog kommer väl en av dom största och bästa spelarna som någonsin spela spelet ishockey kl 22.30 säga att det definitivt är slutspelat. Min gissning är att han kommer ha väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag hoppas att han gråter och ingenting är säkrare än att jag tänker gråta med honom.

För er som är less att läsa om allt jag skriver om Peter så kan jag nästan lova att detta är det näst sista inlägget om Foppa! Den sista kommer med alla sannorlikhet att ske ikväll och om det är som allt tyder på kommer det bli sentimentalt så det förslår..

//Signerat Sundberg

Idag är det måndag och jag är hejdlöst trött av någon anledning. Blev ett 12 timmars sömnpass inatt och i skrivande stund har jag efter 6 avsnitt av Californacation precis bäddat sängen och förpassat mig till soffan istället.

Jag hade egentligen andra planer för dagen än att inte göra något alls men dem grusades ganska omgående efter en snabb titt på termometern. 

Helgen som passerat har varit otroligt trevlig på alla sätt och vis. Fredagskvällen spenderades hemma hos Hasse Lind där NHL var temat för hela kvällen. Playstaionmatcher i några timmar och jag vill minnas att jag tog en riktigt fin skalp när Lind besegrades efter att undertecknad gjort en taktiskt genilasik match. 0-0 efter full tid och sen avgör man ganska omgående på övertid! ;) Rättvisa så det förslår...

Turtle fick oxå smaka på OT torsk men jag ska vara ärlig att erkänna att jag egentligen var ganska oduglig och klart sämst i sällskapet. Men vad gör de? Jag vann ju! Efter flertalet matcher var det tillslut dags för kvällen huvudmatch. Columbus-Colorado. Hur det gick och mina tankar om det har jag redan nämt i tidigare inlägg så det skippar vi idag..

När lördagskvällen anlänt hade jag tillsammans med Jamal förpassat mig till ner till Köpmangatan och Wiklunds lya. Fotboll i mängder innan det slutade som det alltid slutar. Själv väljer jag att sluta där!

Just nu försöker jag se mig om i lägenhet i hopp att om finna något som inspirerar mig att skriva något, vad som helst bara jag får skriva nåt. Men det går inte, jag har skrivyips. Så det är därför jag skriver denna dynga just nu.

Kanske måste jag gå ut genom dörren... Men det är ju så jävla kallt här!

Varför är det mycket lättare att stå ut med det man har? Än att våga att kasta sig ut och kanske få nåt underbart! Jag vill gå hem med dig...

//Signerat Sundberg